Tacksam och stolt

10 december. Jag vet att det är tjatigt men hjälp vad tiden har gått fort. Min tid här i Australien är snart över. Två arbetsveckor kvar, sedan är det jul och allt vad det innebär, innan Edvin kommer hit och vi kan avsluta på topp med fyra veckors semester.

Åh vad bra jag har haft det. Och åh vad härligt det blir att komma hem. Det är så mycket dubbla känslor, men något som är säkert är att jag kommer att minnas det här halvåret som något helt fantastiskt och att jag inte för en sekund kommer att ångra att jag åkte hit.

Även om jag har fått uppleva mycket spännande och intressant genom mitt internship på ambassaden har den största lärdomen antagligen varit att åka till andra sidan jordklotet helt själv, utan att känna någon. Hur jobbigt det än har känts stundtals, när saknaden efter nära och kära har varit stor, hade jag inte velat göra det på något annat sätt. Jag hade aldrig träffat så här många härliga människor, eller utmanat mig själv på samma sätt, om jag inte hade gjort det just helt själv.

Så, vilka insikter tar jag egentligen med mig hem?

-          Alla frågor kan besvaras med ”don´t worry”

-          Jag gillar tydligen att bära kjol!

-          ”How are you” är inte en fråga som förväntas få något svar

-          Blodpudding och kvarg är tufft att vara utan…

-          Fallskärmshoppning är precis så underbart som jag kom ihåg det!

-          Jag klarar mig nog faktiskt inte alltid bäst själv…(hörde du mamma, jag erkände!)

-          När man berättar för en australiensare att man bor i Canberra blir svaret ”Im sorry.”

-          Det är fantastiskt kul att umgås med folk från olika länder och kulturer!

Och mycket, mycket mer såklart.

Jag är så väldigt glad över att jag fick den här möjligheten, och otroligt tacksam till alla underbara människor som har gjort min tid här så härlig.

Jag tänker inte heller förneka att jag är lite stolt. Stolt över att jag faktiskt tog det där extra steget ut och hoppade in det okända. Guld värt.

Nya Zeeland del 2

Så. Efter besöket i Abel Tasman tog vi oss ner längs västkusten, för att stanna över natten i Westport. Morgonen efter fortsatte vi söderut och gjorde ett stopp för att kolla på Pancake Rocks som ligger vid Punakaiki. 
På kvällskvisten på tisdagen anlände vi till Franz Josef där vi mötte upp Lisa och Susanne som anslöt till vår svensk-tyska tjejgrupp! Morgonen efter var det dags för tur på Fox Glacier!

Efter detta äventyr satte vi oss ner på ett café och drack kaffe. Under turen hade en tanke börjat gro i mitt huvud, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av. Jag hade innan min resa bestämt att jag inte skulle hoppa fallskärm över Fox Glacier, som jag först hade tänkt, eftersom jag inte ansåg mig ha tid eller pengar till det. Nu satt jag där och tittade upp mot bergen, klockan var två på eftermiddagen och solen lyste från en klarblå himmel. Jag argumenterade lite med mig själv och kom tillslut fram till en plan. Jag skulle ringa till de som organiserade fallskärmshoppning över glaciären. Om det fanns möjlighet att hoppa under eftermiddagen och det inte skulle kosta mer än 300 NZD skulle jag göra det.

Ett samtal senare gick jag tillbaka till hela gänget som satt kvar på cafét, med min kaffe i handen, som jag knappt hade hunnit smaka på. "Det skulle kosta 299 dollar och de hämtar mig om 3 min". OMG!

Satan i GATAN vad jag är glad att jag gjorde det! Det är omöjligt att beskriva känslan med ord, men lyckligare tjej får man ju leta efter. 

Efter en omtumlande dag blev det en tidig kväll, för att morgonen efter stiga upp i ottan för att hinna till Queenstown i tid för River Rafting!
Vägen dit var inte nådigt vacker.

Tyvärr njöt vi lite väl mycket av utsikten, och fick tillslut..hrm..väldigt bråttom. Jag tror att jag var den första som insåg att de här skulle bli tajt. Lisa körde så fort hon vågade på de snirkliga vägarna och jag tittade spänt på klockan. Vi var tvungna att vara på River Raftingen 1.15, och min telefon (den enda med NZ kontantkort) fungerade inte, så vi kunde inte ringa och säga att vi skulle bli sena. Tillslut kom vi in i centrum av Queenstown klockan 1.05. Då återstod bara ett problem. Parkering.

Vi hittade stället, puttade ut Annika ur bilen med orden "Säg att vi kommer!" och hetskörde runt för att hitta parkering. Tillslut kom vi till ett parkeringshus ett par kvarter bort. Jag insåg att Annika inte hade tagit med sig sina saker, så jag snodde ihop lite väskor som jag trodde var hennes, och vi småjoggade mot kontoret. Vi kom dit 1.13. Då frågade jag Lisa vart hon lade bilnyckeln. Mest för att jag ville veta att vi visste vart vi hade den till senare. Hon började rota i sin väska. "Fan, jag tror jag glömde den i bildörren". Jag frågade tjejen i receptionen om vi hade fem minuter, så att vi kunde springa tillbaka. "Tre", svarade hon. Annika och Lisa rusade iväg medan jag passade grejorna. Tre minuter senare såg jag dem runda hörnet och jogga mot mig, vid det här laget genomsvettiga. "Vi hittade den inte". 

Kaos kaos kaos.

Vi bestämde oss snabbt för att skita i allt just nu och åka iväg och genomföra vår River Rafting, utan att oroa oss över några bilnycklar. Vi fick ta tag i det där sen. 

Och vi hade kul!! Om jag hade fått önska hade jag velat ha lite mer action, men det var härlig miljö och hela upplevelsen var rolig.

När vi kom tillbaka till omklädningsrummet gick Lisa iväg till en tom golvyta och tömde ut hela sin väskas innehåll på golvet. Hon kom tillbaka med ett stort flin och en bilnyckel i handen."Den låg i min äppelpåse!". Jag skrek högt och tanterna i underkläder sneglade konstigt på mig. Skööööönt!

Dagen efter var min sista dag i NZ. Jag och Lisa hade en lugn och skön dag i Queenstown.

Tusen tack för en resa jag aldrig kommer att glömma!!

Nya Zeeland del 1

Jag satt här i hettan (varmt inne, varmt ute...) och tänkte att jag borde passa på att sätta mig och skriva ner alla fina minnen från min resa till Nya Zeeland som jag kom tillbaka från igår. Det är trots allt söndag, en typisk dag för sådana aktiviteter. Och då tänkte jag att jag ju lika gärna kan göra det här på bloggen, så att ni också kan läsa! Bra va?

Varning för långt inlägg dock. Men jag tänker att kanske mamma orkar ta sig igenom allt i alla fall? Till er andra kan jag göra en kort sammanfattning, så att ni kan få en liten känsla för vad jag upplevt.

• 10 dagars roadtrip med ett gäng härliga tjejer 
• FANTASTISK natur och utsikt som inte går att beskriva med ord
• Hike i underbar miljö
• Tur på glaciär
• SKYDIVE!!
• River rafting

Nej, det behövs helt klart fler ord och inte minst bilder för att kunna förmedla min känsla någotsånär. Here it comes.

För att ni ska ha lättare att hänga med på vart vi egentligen höll hus kommer här en karta på den södra ön av Nya Zeeland, som vi alltså roadtripade runt.

Jag landar i Christchurch på torsdagseftermiddagen. På flygplatsen väntar en trött Annika som hade flugit lite längre än mig (från Sverige). Vi tar en buss in till staden och checkar in på hostelet. Medan Annika vilar upp sig lite tar jag en promenad i staden som jag måste säga har en stor sorgsenhet över sig efter jordbävningen förra året, som förstörde stora delar av staden. Hela centrumet är i princip helt avspärrat och en enda stor byggarbetsplats. 

Efter en god natts sömn och resans godaste frukost (nybakt bröd som hostelet bjöd på!) börjar vi vår resa norrut. Klara, Ksenia och Louisa anlände under natten och tillslut är vi fem tjejer inklämda i en gammal hyrbil som kör ut från staden. Det tar dock inte lång tid innan spänning i vardagen blir till verklighet. Jag sitter vid ratten, har precis svängt till höger i en korsning när jag hör upphetsade röster från baksätet.

"The police is behind us!!" 

En blick i backspegeln och jag ser en polisbil med blinkande sirener markera att jag ska stanna, på ett sätt som tyvärr inte går att misstolka.

Fuck. Fuck. Fuck. Mina tankar snurrar snabbt i huvudet. Hur fort körde jag? Vad är hastighetsbegränsningen? 

Jag ser framför mig hur hela min reskassa försvinner ut i luften på ett kick. 

Jag kör försiktigt in till kanten och vevar ner rutan. Mannen i uniform närmar sig och mitt hjärta dunkar.  

Några minuter senare kör vi vidare, lättade och glada! Det visade sig att den snälla polisen hade sett att jag i korsningen inte hade kört över de streckade linjerna som jag trodde  att man inte skulle korsa, men som i NZ tydligen är som en extra fil där man kan köra inför en sväng... Han ville helt enkelt bara hjälpa till, jag hade inte gjort något olagligt eller så, utan bara tagit ut svängen onödigt mycket. PHU. Snäll polis!

Vi körde vidare norrut för att efter några timmar slå oss till ro i den vackra lilla staden Kaikoura (det är nu ni ska scrolla upp och kolla på kartan!). Efter en välbehövd lunch gick vi ut på en liten vandring längs kusten. Efter en stund insåg vi att molnen som när vi kom täckte himlen dolde en fantastisk utsikt som visade sig mer och mer allteftersom tiden gick. När vi vaknade på morgonen efter var det helt klar utsikt och bergen glänste stolt i horisonten.

Dagen efter körde vi upp till Picton. Jag, Ksenia och Annika fortsatte en bit längs en liten väg för en eftermiddagsvandring längs en slinga vi hade hört talas om. Det var väldigt fint och annorlunda natur, stundtals nästan som regnskog, även om det var regn i luften och väldigt disigt.

Väl tillbaka på hostelet satt det perfekt med ett glas vin i badtunnan!

Morgonen efter har det redan blivit söndag och vi kör till Nelson tidigt för att hinna till en marknad som visade bestå av något som liknade en garageloppis med trasiga böcker och fula kläder.. Vi ägnade istället ett par timmar åt att strosa runt i staden (och bland annat leta rätt på ett svensk café - som var stängt...) innan vi fortsätta västerut till Motueka. Där tillbringade vi natten för att dagen efter åka till nationalparken Abel Tasman där vi tog en vattentaxi upp längs kusten. Vi blev avsläppta ungefär fyra timmars promenad från bilen, vilket blev en härlig hike med fantastisk utsikt.

Nej, nu måste jag packa lite, rapporten om resten av resan kommer senare!

Hejdå!

Efter sisådär 1,7 timmars sömn ska jag nu pallra mig iväg till bussen som ska ta mig till Sydney flygplats. Nya Zeeland, here I come!

Så länge kan ni snegla på Canberras härliga utsikt över sjön under gårdagens kvällpromenad. Fiiint.



Ta hand om er!

Funderingar

Nu var det allt länge sedan hörni.

Jag har varit inne i en så konstig period på sistone. Samtidigt som att jag har känt hur kreativiteten har pulserat genom mina ådror och sprutat ut genom mina öron, har jag inte kunnat ta mig för att ens skriva här på bloggen. Jag vill skriva texter, starta projekt, diskutera livsfrågor och på samma gång ligga i en soffa och kolla på hjärndöda serier. 

Slutsats: Hjärndödheten har i många stunder vunnit och bloggen har förblivit tyst. 

MEN

Mitt liv här i Canberra har fortsatt på ett fint och lyckligt sätt, men mycket roliga saker på gång. Mitt kreativa respektive icke-kreativa känslotillstånd kanske i själva verket handlar om att livet här faktiskt börjar bli vardag på riktigt, och att det tar lite tid att vänja sig vid det. 

Jag har sedan sist varit på weekend i Sydney (helt underbar stad - ville inte lämna den!), umgåtts med härliga människor, jobbat och planerat resor. På torsdag åker jag till Nya Zeeland! Det blir en 10 dagars lång tur runt den södra ön, sju tjejer inpackade i två bilar. Det kan inte bli annat än bra.

När jag kommer tillbaka från NZ är det bara två ynka dagar tills jag åker till Perth, för att hjälpa till att anordna ett mining event där. 

Slutsats: Är tillbaka i Canberra på riktigt den 1 december --> Skulle kunna tänkas bli lite tyst i bloggen även framöver. Men oj så många inlägg jag ska skriva i december, så mycket som jag kommer att ha att berätta då!  

Bjuder på en liten bild från fredagens fest med massa härliga interns.



Hoppas ni har det bra!
Puss

När du vill fyllas av värme

Du vaknar av en solstråle som mjukt smeker din kind. Du drar täcket upp mot hakan och kurar ihop dig till en liten boll. Långsamt öppnar du ögonen och slås av ljuset. Det där skimrande, kontrastrika ljuset som endast återfinns en tidig sommarmorgon, innan den verkliga världen har vaknat. Du känner dig oförskämt pigg, sneglar på kärleken bredvid. En sovande och fridfull lycka som gör själen varm och lätt. 

Du smyger försiktigt ut ur rummet och stänger varsamt igen dörren. Favorittightsen ligger hopvikta på en stol i hallen och kallar på dig. Du glider snabbt i dem och drar en t-shirt över huvudet. Du stänger ytterdörren lika varsamt och tar ett djupt, djupt andetag. 

Luften fyller dina lungor, ditt hjärta, ditt liv. När du börjar jogga känns kroppen lätt och energifylld. Några minuter senare är du framme vid skogskanten och du vänder blicken mot den undanskymda halvt igenvuxna stigen som slingrar sig upp mot bergstoppen. 

Dina andetag ekar i öronen och du känner hur du för varje steg skjuter bort alla bekymmer som någonsin funnits. Du fylls av positiva, strålande känslor och trycker ifrån ännu mer. Svetten börjar krypa fram i pannan och tröjan sluter sig ännu tätare kring kroppen. 

Ju högre upp du kommer, ju mer energi får du och ju fortare går det. De sista hundra meterna dunkar pulsen genom hela kroppen och du springer så fort du bara kan. 

Benen sprängs och andningen kämpar. Du når toppen och faller ihop raklång på den släta berghällen. Bröstkorgen skjuts upp och ner fort, fort.  Fötterna faller ut mot sidorna, ansiktet vänds mot solen och fingrarna pillar på den gröna mossan som starkt växer upp ur stenens sprickor. Dina ögon är slutna, ansiktet spricker upp i ett stort leende. En djup, tacksam suck innan du långsamt reser dig upp för att hinna hem i tid till frukosten.  

Halloween och ljuslycka

Hej på er mina kära! Hur mår ni? Jag hoppas att ni inte fördunklas av höstmörkret utan tvärtom tänder massa ljus, dricker mycket te och tar många uppfriskande promenader i skogen (Jaa, Lina, Rydsskogen är bättre än ingenting...).

Jag tror att min kropp och själ liksom är inställd på att det ska bli höst här också nu. Jag kommer på mig själv att längta efter sockar (inte bara längta förresten. Jag tog på mig ett par när jag kom hem efter jobbet, men fick ta av dem efter fem minuter när jag började svettas...)och jag dricker mer te än någonsin.
Jag gjorde världens upptäckt igår! Det grenliknande konstverket i hörnet bredvid min säng, som jag hela tiden har trott bara var - just ett konstverk, visade sig har oändliga positiva egenskaper. Mysighetsfaktorn har plötsigt ungefär trehundradubblats! Se själva.



Ljus kära ljus! Då jag inte har någon sänglampa har jag tidigare fått välja mellan steril taklampa och totalmörker, nu slipper jag välja mellan pest och kolera. Kan dock inte låta bli att bli lite bitter över att det tog mig två månader att upptäcka lysknappen...


Och just det. Det har ju varit Halloween också!

Puss!