En gnagande känsla har då och då försiktigt krafsat inom mig den senaste veckan. Jag har försökt komma på dess ursprung och idag slog det mig, sittandes på ett EU-möte med alla länders ambassadörer samlade kring ett bord.
Jag satt längs med ena kanten, frenetiskt skrivandes i mitt block, allt för att tvinga mig själv att hålla fokus och att försöka hänga med i diskussionerna. Jag insåg plötsligt att den gnagande känslan går att skylla på norden, Sverige och allt vad jantelag heter.
Sedan jag kom hit har frågor som betydelsen av Kinas frammarsch, hur handelssystem för utsläppsrätter bäst organiseras och hur vi ska kunna stoppa kriget i Afghanistan blivit verkliga. En helt ny värld har öppnats framför mina fötter och jag har tagit några försiktiga, trevande steg in i den. Sverige och jantelagen gör dessa steg ännu mer trevande.
Jag förstår inte hur jag ska kunna rädda världen.
Jag kan bli alldeles matt av alla dessa problem som får min verklighets bekymmer att se ut som små fluglortar. När jag sitter och mår dåligt över att jag inte kan bestämma mig för om jag ska åka till norra eller södra Nya Zeeland på semester vill jag bara ge mig själv en smäll på käften.
I samma stund som jag fylls av allt mörkt i världen dras mitt inre från hoppfullhet till hopplöshet och tillbaka igen. Jag kan uppleva det overkligt att prata om den här typen av frågor på ett seriöst sätt, för
vad ska jag någonsin kunna bidra med?
När denna tanken dyker upp i mitt huvudet vill jag slå mig själv på käften igen. Tänk om alla skulle tänka så? Vad skulle bli gjort i världen då?
Nej. Jag tror att det är dags att slänga jantelagen i soptunnan och att börja kavla upp armarna.
Det är klart att du och jag kan rädda världen!
Är du med?
